Nusvenska är det språkstadium som den moderna svenskan tillhör och tar sin början en tid efter att urbaniseringen och industrialiseringen hade inletts från ungefär år 1900. Östnordiskan kan studeras svenskaspel.se i runsvenska och rundanska källor, som vid slutet av vikingatiden började uppvisa små skillnader, och kallas från 1200-talet för fornsvenska och forndanska. Det fornnordiska språket delar vid tidig vikingatid upp sig i västnordiska, östnordiska, och forngutniska, enligt en äldre men idag något omdiskuterad kategorisering. Kandidater till substratspråket är Trattbägarkulturen i Skandinavien,Maglemosekulturen, Nordvästblocket, och Hamburgkulturen. Emellertid tros en tredjedel av proto-germanska ord och böjningsformer härröra från ett icke-indoeuropeiskt substratspråk(en) som talades av någon tidigare kultur i Nordeuropa.
Folk kan också avse en större mängd människor som har gemensam kultur och gemensamma (ekonomiska) intressen och som ofta utgör en nation. I ett internationellt perspektiv anger få svenskar att de är troende, runt en femtedel, men det lutherska och väckelsefromma kulturarvet anses fortfarande ha betydelse för värderingar, ekonomi och arbetsmoral. Många lånord hämtades direkt från högtyskan efter reformationen i samband med Gustav Vasas bibelöversättning, från franskan under och 1700-talet och från engelskspråkig kultur efter andra världskriget. Jämförelse av referensbefolkningar i olika länder vad gäller mitokondrier (MtDNA) såväl som Y-kromosomer (YDNA) visar nära genetiskt avstånd i genomsnitt mellan personer med härkomst i Skandinavien och centraleuropéer, särskilt från Tyskland, Kroatien och Tjeckien.
Det gör att det finns varianter av svenska, eller varieteter, som är typiska för till exempel förorter eller för grupper av människor med liknande social bakgrund eller yrkesbakgrund. Personer med svenska som modersmål, vars förfäder har bott i svenskbygder som historiskt har varit en del av Sverige, framför allt i Finland men även i Estland, kallar sig finlandssvenskar respektive estlandssvenskar men sällan svenskar. Baserat på födelseland är de största immigrantgrupperna sverigefinländare (inklusive språkgrupperna sverigefinlandssvenskar och sverigefinnar), -irakier, -syrier, -polacker, -iranier, -jugoslaver, -somailer, -tyskar, -turkar, -norrmän, -danskar och -thailändare. Trots att människor kan ha fler identiteter än en, kontrasterar flera svenska forskare Sveriges majoritetsbefolkning mot dem som främst identifieriar sig med en etnisk eller språklig minoritet eller som statistiskt tillhör en invandrargrupp. En folkgrupp kan definieras som en grupp av människor med vissa gemensamma drag t.ex.
Till skillnad från i engelskan och många andra europeiska språk används inte perfekt particip för att uttrycka nutid eller dåtid. Konjunktiv finns idag nästan enbart i fasta fraser och idiom, frånsett imperfekt konjunktiv av verbet vara, vore, som fortfarande kan anses som levande. Även om imperativformen i många fall har sammanfallit med grundformen har många verb fortfarande separata imperativböjningar. Till exempel finns en smärre men fullt urskiljbar skillnad mellan fraserna “hon har bil” och “hon har en bil” eller “han har katt” respektive “han har en katt”. Svenska substantiv kan tillhöra ett av två genus, neutrum eller utrum (äldre benämningar reale och realgenus), som också styr adjektivens böjning.
Det vanligaste uttalet är ɧ-liknande ljud med undantag för ʂ i Värmland och i Norrland och ʃ i finlandssvenskan. Det unika svenska fonemet /ɧ/ (sje-ljudet eller en tonlös palatal och velar frikativa) och dess påstått dubbla artikulationsställen är ett svårt och komplicerat ämne som fortfarande är något omstritt bland fonetiker. Svenskans ordmelodi, prosodi, är ett utmärkande drag som även tillhör de tydligaste skillnaderna mellan olika dialekter.
- Svenska (svenskaⓘ) är ett östnordiskt språk som talas av ungefär tio miljoner personer, främst i Sverige där språket har en dominant ställning som huvudspråk, även som det ena nationalspråket i Finland och som enda officiella språk på Åland.
- Även om imperativformen i många fall har sammanfallit med grundformen har många verb fortfarande separata imperativböjningar.
- Indoeuropeiska språk kom att utvecklas i Sydasien och en stor del av Europa, och dess talare kallas indoeuropeiska folk.
- Baserat på födelseland är de största immigrantgrupperna sverigefinländare (inklusive språkgrupperna sverigefinlandssvenskar och sverigefinnar), -irakier, -syrier, -polacker, -iranier, -jugoslaver, -somailer, -tyskar, -turkar, -norrmän, -danskar och -thailändare.
- Svenskar kan även vara personer som till exempel genom modersmål, kulturyttringar, traditioner, härstamning eller familjeband betraktar sig som svenskar.
- Du kan läsa mer om dialekter i kunskapsbanken Lär dig mer om svenska dialekter.
Indoeuropeiska språk förmodas ha ett gemensamt ursprung i ett urspråk, urindoeuropeiska, som ska ha talats av urindoeuropéer. På senare tid har laktosintoleransen hos den svenska befolkningen vuxit kraftigt, vilket har förklarats med invandring från andra delar av världen där en överväldigande majoritet av befolkningen utvecklar laktosintolerans. Förekomsten av laktosintolerans hos tidigare generationer svenskar har ansetts uppgå till 1-5 procent av befolkningen. Autosomala DNA-tester kan därför ge intryck av betydligt närmare släktskap mellan boende i Sverige än vad som kan förväntas utifrån personernas närmaste släktskap enligt kyrkböckerna. Det finns ofta släktskap många vägar långt tillbaka i tiden mellan personer vars anfäder har funnits i många hundra år på samma orter. Befolkningen har långa perioder varit liten och anförlusterna många i vissa glesbefolkade och isolerade delar av Sverige så att avlägsna landsändar skiljer sig åt genetiskt i relativt hög grad.
Personer med rötter i södra Sverige är svåra att genetiskt urskilja från nordtyskar och britter. Och under 1960-talet dominerades den utomnordiska invandringen istället av personer från Jugoslavien. Tyska köpmän och hantverkare slog sig ner främst i städerna under och 1500-talen, men också i Bergslagen. Under vendeltiden fanns nära relationer med den anglosaxiska kulturen i nuvarande England. Som en följd blev kulturen mer militariserad under den följande vendeltiden.